Myskoxcentrum arbetar med att bevara den vilda myskoxstammen i västra Härjedalen, genom att minska störningarna myskoxarna utsätts för i det vilda genom att låta besökare komma till hägnet och se myskoxarna istället. De hjälper också att med avel hjälpa andra djurparker, samt genom utsättning av myskoxar få en större variation i blod och gener hos arten i det vilda.
Myskoxcentrum bildades 2007, och Hielke Chaudron, som har varit med från starten känner myskoxarna väl. Det är uppenbart att Hielke brinner för sitt jobb, och för myskoxarna.
– Att guida grupper är något av det jag gillar absolut bäst, säger han med ett leende. Det är givande att möta människor och få berätta om myskoxen och det jobbet vi gör här. På många sätt tycker jag att Myskoxcentrum passar bra in i Funäsfjällen, det återspeglar det unika och personliga som jag tycker vi är så duktiga på i området.
Myskoxen är det sista av de stora urtidsdjuren. Fossilfynd i Skandinavien pekar på att myskoxen för 30.000-44.000 år sedan levde i området tillsammans med mammutar och ullhåriga noshörningar.
Myskoxen är ett djur som behöver tid. Nya lukter, nya ljud och även ny personal måste introduceras långsamt, annars blir myskoxen lätt stressad. Varje dag studeras djurens beteende i hägnen, för att registrera eventuella ändringar, och varje dag skickas dagsrapporter till veterinär och zoolog så att dom kan följa med på distans. Det är ett jobb som kräver att man känner individerna, har tålamod och lite fingertoppskänsla.
Personliga myskoxar
Det är korna som bestämmer, och här är det Helga som är chef. Hon är bestämd, lite sur och förväntar sig att flocken följer hennes ledarstil. Det är hon som försvarar flocken och passar på så att alla uppför sig. Slår man ihop en surgubbe med en mysfarbror, då får man en Härje sägs det. Den 12 åriga tjuren kan äta ur handen på guiderna men står något i hans väg stångar han med hela sin vikt (400 kg!).
– Kompis är lite mer försiktig och avvaktande och håller sig lite i bakgrunden. Han kan väl kallas ganska stabilt sur också. Kalvarna har samma rang som mor fram tills dom blir könsmogna och beskyddas gott av mor. Därför tar det lite tid innan man ser personligheter hos kalvarna, berättar Hielke.
Naessa, som på grund av sen födsel blev nappflaskuppfödd är helt klart är den som är mest van människor.
Naessa är som en hund, kommer när man ropar, vill hjälpa till och följer efter en när man är runt hägnen och jobbar. Hon är den busigaste också, en liten retsticka med mycket energi.
Hielke Chaudron, Myskoxcentrum
Det är nog Naessa jag känner bäst, säger Hielke som faktiskt har gått sida vid sida med Naessa inne i hägnet, något man kan kalla extremsport i interaktionen mellan människa och myskoxe.
Tidsmaskin
De flesta djur vi känner till har utvecklat sig och anpassat sig till klimatet och till omgivningarna över tid. Men myskoxen har inte utvecklats något på de sista 30.000-40.000 åren.
– Det känns lite som att jobba med en tidsmaskin skrattar Hielke, som menar att myskoxen blev född perfekt och har därför inte behövt utveckla sig.
– De är inte speciellt smarta eller intelligenta, och inte speciellt lättlärda heller, skrattar Hielke och lägger till, men dom är sig själv till 100%.
En vanlig dag i hägnen
För Myskoxarna startar dagen när det blir ljust, det innebär att de är aktiva runt 5-6 timmar på vintern och upp emot 23 timmar på sommaren berättar Hielke.
Myskoxen är aktiv och äter upp sig på sommaren när tillgången på mat är stor, och rör sig minimalt och lever på fettreserver samt lite stödföda under vintern. Den kan faktiskt gå ner nästan 30% i vikt.
På sommaren finns det gott av gräs, rötter, örter och växter att äta i hägnet, så ca 50% av maten hittar de själva på sommaren. I tillägg ges pellets, foder framtagen för ren, som täcker resterande 50%.
På vintern får de ca 1/4 av sommarransonen i form av pellets och hö, då det är svårare att hitta naturlig föda i hägnen.
– På fjället blåser marken av och myskoxen betar då på lav och andra växter, men här i hägnet är det lite mer skyddat för vind och extra foder blir då nödvändigt, berättar Hielke.
– Men foder placeras på lite olika ställen i hägnen så att de måste röra på sig för att få mat.
Myskoxgodis
Myskoxen älskar rallarros, eller imört som det kallas i Härjedalen.
– Det växer i hägnen och vi plockar ofta och tar med till dom under sommaren, säger Hielke.
Myskoxcentrum har tillsammans med Nettan Ljungberg i Funäsdalen utvecklat en chokladpralin med rallarros, så också vi kan smaka på myskoxgodis. Pralinen kan du köpa hos Myskoxcentrum i Tännäs.
Ej svensk
Få vet att myskoxen inte ses som ett svenskt djur, trots fossiler och att de lever vilt här i Härjedalen idag. En art ska ha funnits 300 år i Sverige för att det ska klassas som svensk. På grund av jakt dog arten ut för 4000 år sedan, men vandrade tillbaka från Norge 1971. Därför skyddas inte de 12 vilda myskoxar vi har idag av en rödlista eller ses som utrotningshotade och det finns heller ingen förvaltningsplan för
arten idag.
Myskoxcentrum gör en stor skillnad idag när politiken inte räcker till, vi avlastar dom vilda myskoxarna ifrån störningar så flocken förhoppningsvis kan få växa i lugn och ro, genom att man kan komma hit och se djuren.
Hielke
Hoppande sprinter
Men stor och tung som myskoxen är, kan den hoppa tro?
– Myskoxen är ju släkt med geten och dom kan faktiskt hoppa, när dom är små och lite lättare. Som vuxen hoppar de med frambenen, men med en vikt på 300-400 kg är det svårt att få upp alla fyra benen samtidigt, skrattar Hielke.
Men det innebär inte att dom är tunga och tröga, skenet kan bedra. En vuxen myskoxe kan komma upp i 40-50 km/tim men är ingen långdistanslöpare. Du kan med andra ord inte springa ifrån i myskoxe.
Nytt blod och nya gener
Många känner historien om Idun, kvigan som 2013 blev släppt ut på fjället och slöt sig till den nuvarande vilda flocken. Finns det planer om att göra det igen?
– Vi får ofta den frågan och det är komplicerat, men en stor faktor är just att de inte anses som svenska. Man får inte sätta ut ett djur som inte är svenskt ut i svensk natur. Idun räddade troligen den vilda flocken med nytt blod och nya gener, samt att det ser ut som att hon har fött starka friska kalvar. Ska vi kunna fortsätta förvalta naturens mångfald i Sverige, som myskoxen är en del av, måste den bli erkänd som svensk och få en förvaltningsplan. Detta är en av många frågor vi på Myskoxcentrum jobbar med.
Hur ser framtiden ut hos er?
– Ljus! Vi har haft en fantastisk sommar med många besökare och vi har kunnat göra investeringar som var planerade 1-2 år fram i tid. Vi har bland annat byggt en damm där myskoxen kan bada i på sommaren, haft råd med kurser till de anställda i tillägg till att nu ha en mer robust ekonomi.
Covid-19 situationen har inneburit några ändringar hos Myskoxcentrum. I vinter blir det guidning 3 gånger om dagen, i små och personliga grupper med 7 gäster och en guide. För besökare betyder det ett ännu mer personligt möte, med både myskoxen och guiden. Guidad tur kan beställas här.
Vill du lära mer om Myskoxarna på Myskoxcentrum, följ gänget på Instagram och Facebook.
Hielke och hans medarbetare älskar sina jobb, det märks. 
Sötnos! 
Tror du att du kan springa ifrån en myskoxe? 
Naessa är en riktig resticka! 
Kompis 
Härje – den stora killen med massa personlighet
