Som ung stod han helst med bägge fötterna på jorden och hade fobi för höga höjder. Idag är det inte ovanligt att se vildhjärnan Jon på den brantare sidan av livet, i Blåbärsrännan på Helags, på väg ner en klippa i Osthang i Ramundberget eller i full fart genom skogen i Tännäskröket.
Text: Michael Althin | Foto: Petter Elfsberg & Martin Rosén
Höjdrädsla är en av de vanligaste fobierna, en ångeststörning som drabbar ungefär 5% av världens befolkning. Akrofobi kommer från de grekiska orden acron – höjder och phobos – rädsla. Det beskriver en fobi för höjder som kan orsaka starka ångestkänslor, svindel och panik.
Ett exempel från verkligheten är en händelse från början 2000-talet. En kvinna på västkusten hamnade av misstag på Uddevallabron med sin bil. Den bron är en hög bro! Hon tvingades stanna – det var helt omöjligt att fortsätta! Eftersom det var en motorväg kunde hon inte heller backa. Hon ringde helt enkelt efter polisen som körde över bilen åt henne. Höjdrädsla kan vara riktigt jobbigt att hantera…..
Från fobi till vildhjärna
Här i Funäsfjällen finns det inte riktigt så höga broar, men höga fjäll och branta fjällsidor finns det lite överallt. En person som vet vad höjdrädsla innebär och som bearbetat den så till den grad att vissa i omgivningen kallar honom för ”vildhjärna” är Jon Wagenius.
Jon, du driver bland annat Fjällbäcken Lodge och Aktivitetsbolaget Strapatser. Namnet på det senare företaget är kanske ett kvitto på att du har lyckats övervinna en fobi, är det så Jon?
– För mej var ordet Strapatser ett namn på en tur som var lite extra. Men slår man upp det i en ordbok betyder strapatser en nära döden-upplevelse. Det är inte riktigt så jag tänker mej en aktivitet, skrattar Jon hjärtligt och fortsätter,
– Men jag tror att om känslan att vilja klara av något är större än rädslan går det med små steg att övervinna sina fobier.
När Jon var ung och tävlade i alpint så åkte han aldrig på en tävling där det endast fanns linbana för att ta sej till start. Att åka Svinesundsbron med moster och morbror slutade med att morbror lämnade över ratten till moster Birgitta och Jon och morbrodern åkte över bron med en jacka över huvudet eller med ansiktet ner i knät. Men nånting hände i tonåren.
– När jag var 15 år följde jag med en 3 år äldre kompis Jessica Von Krusenstierna upp på Stor-Skarven. Sen va jag fast! Även om det var tungt att gå upp och att det var högt så började jag bota min höjdrädsla där. Åken blev brantare och brantare och längre och längre. Livet som äventyrare började där och då, säger Jon med allvarlig min.
Att övervinna sina fobier – går det?
När vi ser dig in action, det kan vara en sekvens på Facebook, i verkliga livet eller i något annat sammanhang, så verkar det som att du kommit över och förbi ”höjdtröskeln” med god marginal. Hur har den mentala resan sett ut, vilka erfarenheter vill du dela med dig till den relativt stora skaran av människor, som precis som du har stor respekt för höjder?
– Vilken fobi man än har tror jag att små steg är viktigt. Är det spindlar så kolla på spindlar på nätet (göteborgshumor) för att sedan gå vidare att se en spindel framför dej i en burk eller liknande. Med höjder är det likadant, en balkong som är lagom hög kan vara en bra start, det kanske räcker med att sätta fötterna på balkongen och hålla sej i väggen första gången och är det för tufft så ta några steg på en stege.
Men visst har du kraschat några gånger, ibland ganska rejält? Handlade det om att ”öva, öva och öva” eller var det bara ren otur?
– Egentligen har jag aldrig skadat mig innan jag fyllt 44 år. Men då blev det värre, båda hälsenorna rök och benet gick av i samma krasch och det i en inte alltför svår backe. Mitt råd är att inte åka och vara rädd. Kör på, lev livet men ha en plan. Ser du att skidföret inte är det bästa eller att sikten är dålig eller att inte känslan finns där är det ett tecken att du inte ska puscha just den dagen. Hade jag jobbat i ett tufft yrke som hemtjänsten exempelvis tror jag att jag fått mer problem med rygg och så vidare än i det jobb jag har.
FOTO: Martin Rosén
Vi har ju så här långt en fantastisk vinter i Funäsfjällen och precis här utanför fönstret på Fjällbäcken lodge ligger snön i det närmaste meterdjup – vi antar att det lockar till nya höga höjder och branta branter, så vad står på schemat för en ”vildhjärna” här närmast?
– Jag ska fortsätta göra det jag tycker är kul och försöka få fler gäster att upptäcka allt som finns utanför skärmen avslutar Jon Wagenius med ett brett leende.
